Ja, idag har jag varit på möte med Attendo. Jag måste nog säga att jag blev lite försiktigt optimistisk! Hon som jag pratade med, Therése, sa att Attendo är mycket för att man ska kunna vara överallt, alltså på alla avdelningar. På sätt och vis är det ju kul, eller hur poulsen? Bara man avslutar och kommer tillbaka till sin egen i slutändan!   . Det känns som om jag varit där hela livet, sen har jag varit där 4 år nånting. Inte så länge alls ju! Och redan fastspikad! Therése ställde i alla fall mest en massa frågor själv, om mig då, och när det blev min tur var jag helt tom i bollen. Jag tror det är så, att man var så nervös och uppskruvad inför det här, att jag inte tänkt ut några frågor för det. Jag har varit nervös sen i fredags.

En fråga var, vad jag tror att de förväntar sig av mig. Jag sa bl.a "att jag sköter mig", vilket förvisso innebär det mesta egentligen. Men det de satte högst, var bemötandet mot vårdtagarna! Och en bra kontakt med anhöriga. Jo, det vet jag ju sen länge att man är beroende av de anhöriga.

Till min stora förtjusning har jag varit på själva bygget en vecka längre än Rosrot!   . Och längre, två år, än en person som hävdar att hon absolut varit längre än jag.  Men jag vet ju faktiskt när jag började, och bara det är en källa till förtret för den personen. Jaja, var och en har sina problem.

I kyrkan igår gick det rätt så bra, med tanke på att jag inte var med och övade sista gången, och att jag legat klarvaken hela natten och helst hade stannat hemma och sovit.  Till besökarnas stora förvåning skulle kören börja med att väsnas, vi skulle föreställa en folkhop. Och in kom Jesus-Kenneth med sin hemsydda åsna (den är väldigt söt!)! Hans tygelfattning lämnade väl endel övrigt att önska, men å andra sidan hade de väl inga ridskolor på den tiden...

Får se om jag går på övningen 9/12, jobbar nästa gång och jobbar Lucia. Så varför öva? Skvallra inte nu Rosrot    ! Fast det gör du nog... Ha-ha!