Idag kan jag nog skriva ut det jag hummade om igår, det verkar inte vara så farligt iaf... Jag tror jag har kommit till en lösning.

Sent i lördags kväll, jag jobbade ju till 21 och sen innan man är hemma och det, så kände jag en hård liten grej i vä armhåla. Den var verkligen hård och satt där den satt, rubbade sig inte. Alla kan nog förstå vad jag trodde det var. Djupt in satt den med.

Trots att jag jobbat delad tur, och hade två heldagar framför mig, sov jag inte särskilt mycket den natten. Och jag kände mig mycket ensam...

Men vad är att göra när det är helg, och framför allt jobbhelg? Det var till att tänka att "jag ringer tidigt måndag morgon, det är inte så många timmar dit". Så det gjorde jag idag. Strax efter åtta - telefonkö. Eftersom jag ringde från jobbet - på egen mobil dock! - kunde jag ju inte sitta hur länge som helst. Tog upp en tant - och bäddade åt henne, vad rackarn skulle jag göra det för - och sen var klockan tre minuter över nio, och telefontiden var över! Jaha. Fick ringa igen strax efter ett - då var det upptaget och upptaget. Ringde växeln - i växdet var telefonkö för att få svar i växeln!!! Aldrig varit med om maken!! Kunde inte sitta där hur länge som helst igen. Jobbtid och dessutom p-möte halv två. Får ringa imorgon...

Men efter mötet, när vi duschade, kände jag efter igen. Den fanns inte kvar! Jag kände efter varv på varv, hårdare och djupare in för varje varv - den var puts väck! När jag kom hem tog jag ett varv till - kändes precis som vanligt igen! Trots detta ringde jag sjukvårdsupplysningen, och de hade en bra förklaring. Ska nog trots detta söka på vårdcentralen imorgon, för att bli så nära hundra som möjligt. Jag tycker också att jag har ju nyligen varit på mammografi, det borde inte poppat upp så fort. Jaja, hade det varit skarpt läge hade jag väl bölat för det, och nu när det förhoppningsvis inte är något, och jag har gått i sån spänning flera dagar, så ska jag väl böla för det!! Kanske. Eller spar vi det till en annan gång, när jag dessutom glömt vad det handlade om.

Men nu har jag en aning om hur jag reagerar på blotta misstanken om, att det allra värsta skulle hända... Och jag tänkte, jag med alla mina semesterplaner! Blir kanske inget med dem, och hur ska jag då motivera mig när jag ringer återbud? Kändes till och med, som att det vore futtigt ifall det åskat i lördags natt! Vadå ett åskväder, det finns värre saker liksom! Får väl se vad jag säger sen i sommar, när det verkligen blir åsknätter...