Det är fullt OK att påpeka språkliga fel och brister i rubriken. Jag bara antar att det heter så. Nu är jag iaf hemkommen lyckligt och väl! Det var allt som allt 8 stycken från samhället med, fast 2 steg på inne i Växjö. Jag, he-he, tillhörde de yngsta i sällskapet... Så snudd på en riktig pensionärsresa faktiskt, fast det kunde ju varit värre...

Resan började hemma förstås, med att AMF kom för tidigt - jag hade varken klätt mig, borstat tänderna eller gett fåglarna vatten! Sen sa den alltid kloka AMF:

- Har du nu passet med dig? Jag sa ja. Sen sprang jag efter Smp, och på väg tillbaka kände jag det - axelremsväska med pass och pengar var inte med!! Full fart in igen, av med larmet, nappa väskan, på med larmet.......

Hur var resan då? Jo första dagen var jobbig, 75 mils resande. Största äventyret var Öresundsbron! Vi kom fram vid halv nio nånting på kvällen, och då var det bara att slänga in väskan på rummet och äta fortast möjligt, för att vi inte skulle få nattamat som reseledaren Christer sa. Sen stöp vi i säng.

Nästa dag inleddes med resans höjdpunkt: kanalturen! Det var flatbottnade båtar så man satt väldigt nära vattnet! En munter tysk stod längst bak och stakade fram båten som en gondol. Inte nog med att det var naturskönt, grönt och fint på alla vis, utan det var knäpptyst också, enda som hördes var fåglarna. Båtarna gick ett glid, de gled på i samma fart hela tiden. Många bodde jämte kanalerna, och kanalerna var vad vägar de hade. Någon berest person sa att det påminde om Venedig - fast här var tyst och lugnt! Och rent: inte ett godispapper, inte en fimp, ingenting! Där fanns trevägs- och fyrvägskorsningar, för att inte tala om garageuppfarterna. De hade en förmåga att växa igen! Ofta blev vi omkörda av kanoter (de boendes bilar!) - en familj var lite extra. Först kom pappan och ena barnet, pappan paddlade raskt förbi oss och så iväg. Sen kom mamman med andra barnet, och de satte också fart. När de kommit förbi sa det bom rakt in i en trädstam. OK, bara att börja om. Snart kom läge igen, de sköt fart - och när de kommit förbi skulle de in framför, och vips for de upp på land. Annars var folk skickliga med sina kanoter, men det var ju deras sätt att ta sig fram som sagt.

Längs vägen fanns serveringar, man kunde lägga till där. Eller kunde man få ner det man ville ha i båten. Vi hade lunch på ett värdshus som låg åh så mysigt mitt ute i "skogen" (lövskog) bara sådär jämte kanalen!

Där fanns brandkårsbåt, sopbåt, postbåt osv längs vägen.

Efter denna gudomliga båttur på 4 timmar, var endel av oss extremt kaffesugna. Men då skulle vi raskt iväg till nästa ställe, en himla kran som i sin glans dagar brutit brunkol. Intressant - not! Den stod på ett jättefält där det dessutom inte fanns nån skugga. Guiden pratade tyska så man förstod inte (iofs översatte vår). Efter detta var det full fart till bussen för färd hem till hotellet, vila och kvällsmat. Sen, efter den, var vi allt några stycken som köpte kaffe!!!

Hotellet ja. Det var omgivet av åkrar på tre sidor och lövskog på den fjärde.

Efter kaffet gick jag ett varv runt hotellet. Bättre än inget!

Dag tre var vi i staden Cottbus för fri shopping. Det är nästan komiskt hur folk blir när de ska gå lösa på stan utan reseledaren! Jag som är van att klara mig själv även i okända städer har mina tricks för det, och aldrig att jag skulle ta fram en karta! I mitt sällskap, bestående av Gunnel och tanten Britta, var det bara slösaktiga jag som handlade något alls. Jag köpte ett par skor för 5 euro, en liten chokladkartong till Rosrot, en ask sardiner till mig själv (he-he: sardinerna är i choklad!), samt en röd ros med plastskaft åt P-ås. De körde ju extra och hämtade mej vid Eketorg när jag kom hem! Varför då en plastros, jo själva rosen var gjord av marcipan! Jag hade nog köpt mer om jag inte hört Gunnels kommentar stup i ett: hon tittade på varan, sen på prislappen och så "nej, det är för dyrt". Vad det än var. Däremot sa hon till alla att jag hade köpt ett par skor. Hon och Britta köpte inte ens ett vykort. Jag min fårskalle köpte 5 och skickade.

Sista kvällen, påskafton, tände de ett stort bål utanför hotellet, och så var det fyra ungdomar som spelade tyska låtar på dragspel. Det var också en höjdpunkt faktiskt. Man satt där  - med sitt kaffe!!! - vid elden medan det mörknade.

Nästa morgon skulle vi lämna Spreewald och Tyskland, och då kände jag bara: JAG VILL INTE ÅKA HEM! I dagboken skrev jag "jag vill stanna här med soluppgång, åkrar och min pippi, en pilfink som har bo på balkongen". Då var klockan sex på morgonen, och solen sågs som ett eldrött klot över skogen.

På färjan köpte jag diverse flytande åt Rosrot (hon vaktade ändå huset åt mig i 4 dagar),och AMF. Samt en Anton Berg chokladkartong modell dyrare åt dem i P-ås. Jag har en känsla av vad IG säger om att Rosrot vaktade huset, det förstod jag på tonfallet förut idag, men det har sina skäl. Jag brukar vakta deras hus och hund när det behövs. Ett OK utbyte helt enkelt.