Igår kväll skulle jag vara duktig och hälsa på en tant. Eftersom hon inte hör när man ringer på dörren ifall hon har tv:n på (och med ålderns rätt, fyllde 90 i somras), brukar jag ringa in. Men igår gick det 8 signaler utan att lyset tändes i köket. Jag la på, ringde igen, 4 signaler. Nej, ingen tant! OK. Jag tänkte då hälsar jag väl på nån annan då, hm det finns ju faktiskt en person där jag har ett fat att hämta! Denna människa har en hund. Det är roligt att ringa på där, för hunden kommer springandes och skäller och morrar, men matten kommer inte! Och jag kan inte låta bli att skoja med hunden... I alla fall, ingen öppnade där heller.

Så då körde jag en ruggrunda istället! Det är utmärkt nu i oktober att köra ruggrundor, eller för den delen gå om man nu vill det. En sån runda går ut på att köra ut på landet där det är mörkt och lite kusligt, det ska vara långt till nästa gatlykta... Eller så går man där det är många stora träd som man bara anar som skuggor, och de susar och tappar löv... Det är ruggigt!

Meningen med ruggrundor är, att man är så himmelens tacksam när man kommer in i samhället igen!

Lite som efter Gudrun Storm, jag trodde aldrig jag skulle bli så lycklig över att se en tänd gatlykta! Den fanns i grannsamhället. Nätter är otroligt mörka utan gatljus. Och de blev ännu värre när det gick förbi nån bil. Då lyste den ju upp några sekunder, sen blev det ännu mörkare!

Nej, så där var ett tag när Lena inte körde några ruggrundor! Det behövdes liksom inte...