Igår kväll var jag ute och red i alla fall! Vi tog en skrittur i skogen, det var så härligt! Ramona blev glad när jag kom, hon schasade undan de andra för det var ju hon som fick besök! Detta var väldigt viktigt. När vi kommit ut ur hagen förstod jag varför hon blivit så glad: hon visste att fältet utanför var täckt med klöver, som hon ville beta. Och hon betade! Och betade! Eftersom det här fältet är platt och där inte finns minsta lilla sten att förlita sig på, hade jag med en stol som jag skulle sitta upp från. Ramona avbröt då sitt ätande, till förmån för ett nytt nöje: knuffa ner mig från stolen. Hon kom på att om hon gick alldeles intill och buffade så fick jag hoppa av stolen. Tur att stolen, liksom hästen, hade fyra ben så den hängde med i svängarna, det blev nämligen ganska många svängar innan jag fick läge att över huvud taget sätta foten i stigbygeln.

Eftersom Ramona är en snäll och klok häst, började hon genast skritta när jag väl kravlat mig upp. Ute på vägen flög en fågel upp och hon blev lite skrämd, när vi hämtat oss flög det upp en till och hon hoppade dubbelt så högt. En smal häst och jag hade åkt av!

Ehm...vi vände när Ramona ville. Hade jag haft korta tyglar hade jag nog vunnit men nu hade jag långa, så det var väl självförvållat. // På tillbakavägen skrittade vi förbi fältet, de andra stod uppe i hagen och gnäggade. En busig häst hade satt av i galopp över fältet. Så inte Ramona. Vi tog en tur ute på vägen också, och så travade vi på hemvägen (så de andra gnäggade ännu mer). Jag är glad att Ramona bara lufsade på trots det. När jag skulle släppa in henne i hagen igen, ville hon inte det. Hon hade ju mat på utsidan! Kurre med kompis kom i galopp för att önska Ramona välkommen tillbaka, så jag var lite rädd att släppa ut dem av misstag. Men det gick bra.

Något helt annat: en fin katt som haft sitt revir här, låg i förrgår död, överkörd, ute i backen. Så: .