Idag stannade jag på hemvägen på en grusväg och käkade pizza, med utsikt över Vartorpasjön. Plötsligt kom ungefär det här för mig:

Stormen far över havet

Vågorna, så många vågor, mot stranden!

Vågorna för havet framåt, stormen rör om vattnet

Den måste till, för att allt, ibland, måste

Få börja om på nytt

Förnyas

Blås rakt igenom mig!

Ta vågorna till stranden, där står jag!

Låt det blåsa rakt igenom mig, ge plats för nytt!

Vågornas suck när de når stranden

gör mig lugn.

Det var värst vad man kan bli poetisk över en pizza! Och som sagt, Vartorpasjön får ursäkta att jag kallar den havet. Den är ju fin som den är...